Stig Björne om Björn

Björn (Ursidae) är en familj av mycket stora landlevande rovdjur. Namnet har den etymologiska betydelsen brun och är ett gammalt noaord i svenskan, liksom i andra germanska och slaviska språk. Det ursprungliga, tabubelagda, namnet på djuret är inte längre känt, enligt Wikipedia.

Foto på brunbjörn – Wikimedia Commons – Källa: Wikipedia

Björnens Anatomi

Björnarnas tänder har i överensstämmelse med deras levnadssätt inga egentliga rovtänder. Björnar lever till stor del och under långa tider uteslutande av växter. Detta gäller i synnerhet de yngre björnarna. Hos de äldre framträder rovdjursbeteendet starkare. Björnar skiljer sig från de andra familjer i samma ordning därigenom att de i allmänhet har en stor och klumpig kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som inte kan dras in.

Grizzlybjörn, kodiakbjörn, svartbjörn, mexikanska brunbjörn (utdöd) och brunbjörn är exempel på björnar.

Ögonen är små och öronen är runda och uppåtriktade. Pälsen är oftast lång och hos de flesta arter enfärgad och oftast brun eller svart. Undantag är jättepandan med påfallande svartvit teckning och isbjörnen som är vit. Ljusare markeringar på bröstet och i ansiktet finns hos några arter.

De har en långsträckt nos. Björnar är hälgångare och deras fotsulor är oftast försedda med hår. Bara några arter som ofta klättrar i träd, till exempel malajbjörnen, har naken fotsula. Svansen är bara en liten stump.

Vikten varierar mellan 25 (malajbjörn) och cirka 800 kg (isbjörn, upp till 1 ton), varvid hannar alltid är betydligt tyngre än honor. Längden ligger mellan 100 och 280 cm.

Utbredning

Björnar lever i Eurasien, samt Nord- och Sydamerika och de fanns tidigare även i norra Afrika. I Afrika anträffas idag inte längre några björnar. På den Sydamerikanska kontinenten förekommer de bara i den nordvästra delen. I västra och mellersta Europa finns idag restbestånd. Brunbjörnspopulationen som levde i Atlasbergen blev utrotad redan under 1800-talet. Björnar kan anpassa sig till mycket olika klimatzoner och därför förekommer de både i polartrakterna, i regnskog och gräsmarker. Djuret undviker öknen.

Kost

Arterna är främst allätare med undantag av jättepandan som huvudsakligen lever av bambuskott och isbjörnen som har kött som stapelföda.

Björnar är omnivorer (allätare), med undantag för jättepandan, som livnär sig på bambu. Frukter, skogsbär och andra växter utgör en stor del av deras föda, särskilt under hösten. Björnar äter större däggdjur tex hjortdjur och ibland tamboskap. Björnar äter gärna insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Luktsinnet spelar en viktig roll när föda ska hittas.

Ekologi

Björnar är i huvudsakligen solitära djur som är aktiva under skymning och natt (gäller ej isbjörn). De vilar ofta i grottor i berg och skog, ihåliga trädstammar och jordhålor. Deras sätt att ta sig fram är mestadels en långsam passgång men när det behövs når de en hastighet upp till 40 km / tim. Björnar kan klättra mycket bra och de kan även simma utmärkt.

Flera arter går i ide eller faller i ett stelt tillstånd (torpor) under de kallare månaderna. Det diskuteras om vilan ska betraktas som egentlig dvala, eftersom kroppstemperaturen inte sjunker och de är lätta att väcka upp ur sömnen. Hjärtslag och andningsfrekvens sjunker dock tydligt under sömnen. Under sensommaren och hösten äter de mycket för att ha en fettreserv över vintern.

Sammanfattning: Stig Björne

”Världens hårding till gubbe står och läxar upp en björn som rusar emot honom.”